Den Allrakäraste Fienden - av Ainur Elmgren

3.2 Den Andre - Sverige som hot

Det är svårt att skildra relationerna mellan Sverige och Finland idag som annat än hjärtliga och “broderliga”, åtminstone i den politiska retoriken. Desto intressantare är det då att skildra medaljens frånsida. För den finländska nationella identiteten är Sverige den stora rivalen i mycket högre grad än Sovjetunionen/Ryssland. Då den finländska och den svenska nationella kulturen, det politiska väsendet och samhället är slående lika, beroende på de gemensamma historiska rötterna, framträder de små skillnaderna än tydligare. Detta låter som en paradox, men det finns starka argument för att just likheten och det gemensamma ursprunget kräver en starkare distansering för att kunna skapa och bibehålla en egen nationell identitet. Som exempel kan nämnas Jeissmanns tidigare nämnda analys av förhållandet mellan Tyskland (Preussen) och Frankrike. Fransk kultur och politik utövade ett starkt inflytande över de tyska staterna på 1800-talet. Själva idén om de tyska staternas enande hade sitt ursprung i den franska revolutionens föreställningar om folkets och medborgarens betydelse i staten. Ur ett nationalistiskt perspektiv var det nödvändigt att utmåla Frankrike som 'det Andra' i skarpa färger, för att enskilda tyska stater lättare skulle kunna anpassas i det tysknationella projektet.

En av de tydligaste skillnaderna mellan finskt och svenskt – och därmed en av de viktigaste byggstenarna i det nationella projektet i Finland – är språket. I den tidigare nationalromantiska litteraturen (J. L. Runeberg, Zacharias Topelius), som författades på svenska, nämns finskan som en kuriositet, men kommunikationssvårigheter eller rivalitet mellan språken framställs ytterst sällan (man kan ju spekulera om Sven Dufvas tröghet i exercisen berodde på att han inte kunde svenska). När finskan slog igenom som litterärt språk, inte bara i folkskolan och i kyrkan utan även tack vare det stora språkbyte som en stor del av den bildade medelklassen frivilligt genomgick (ett tecken på det nationella projektets genomslagskraft i Finland), togs även språkfrågan upp som ett problem. Språkstriden som begrepp betecknar denna konflikt mellan olika intressegrupper i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Finland, då anhängarna av den hegelsk-snellmanska nationalstaten krävde en mer central roll åt finskan som kulturellt och administrativt språk. Enligt den konventionella historiska kronologin fick striden ett slut, när det självständiga Finland lagfäste republikens tvåspråkighet i konstitutionen. Men språkstridens sista bataljer utkämpas än idag, om än i mindre skala. Motståndet mot "tvångssvenskan" i skolorna är starkt. Ålänningarna insisterar på sina språkliga rättigheter, och ön är i teorin enspråkigt svensk. Frågan om de finskättade invandrarnas ställning i Sverige kan (om än med visst våld) inordnas under denna rubrik; personer som professor Erkki Pihkala har nämligen då och då engagerat sig för sverigefinnarnas språkliga rättigheter och en del har till och med krävt att finskan ska få en motsvarande ställning i Sverige som svenskan har i Finland.

Trots att finskans roll som det dominerande språket i Finland idag är obestridligt, lever en central föreställning som tillhör det nationella projektet kvar: Finskheten (och det finska språket) är något som måste vårdas och beskyddas. Föreningar för finskhetens fromma är inte sällsynta, och den finländske mediekonsumenten uppmanas dagligen i tv-reklam, tidningsartiklar och radio att ”främja inhemskt” och köpa finsktillverkade produkter, resa i Finland, stödja finsk kultur och dylikt. En av de främsta organisationerna vars syfte är att vårda det som kallas ”finskhet” är Suomalaisuuden liitto (Finskhetens förbund), som ofta tillkallas som auktoritet i frågor om rätt tider för flaggning, kränkning av den finska fanan och dylikt. Suomalaisuuden liitto grundades redan 12.5.1906 (100-årsdagen för J. V. Snellmans födelse[1]) på initiativ av författaren Johannes Linnankoski (även känd i Sverige för romanen Sången om den eldröda blomman, filmatiserad av Mauritz Stiller 1918). Matti Klinge skriver om förbundets tillkomst: ”När det finska språket väl uppnått sina lagliga rättigheter och det finskspråkiga kulturlivet och statslivet väl var etablerat och klart på väg uppåt, kunde man tro att alla 'finskhets'-strävanden skulle mista sin udd, men den ideologiska förändringen förde in på nya spår.” Efter att ha vunnit rättigheter på det praktiska planet, krävde Suomalaisuuden Liitto och likasinnade nu en ”sinnets” finskhet. Med motsvarande syfte för ögonen grundades 1908 Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet i Göteborg.[2] Till skillnad från sin ideologiska systerförening i Sverige, lever och verkar Suomalaisuuden Liitto än idag. Föreningen har en aktiv förlagsverksamhet, och bland medlemmarna finns akademiker och lärare. Mindre känt är kanske att deras hemsida samtidigt för en aggressiv kampanj mot ”tvångssvenskan”. Förutom att föra en språkpolitisk agenda verkar Suomalaisuuden Liitto bygga vidare på fennomanernas långa antisvenska tradition och markerar distans till det svenska språket i allmänhet - men även till "svenskhet" i synnerhet. En engelskspråkig sida har ägnats åt ”fallet Sverige” (”Case Sweden”). Det rör sig om en samling av korta artiklar med titlar som ”Nazi Connection”, ”Swedish Racism”, ”Finnish Minority Met Violence”, samt ”First Anthrax Case” – alla på något vis relaterade till Sverige och svensk historia. Händelser i svensk-finsk historia framställs som led i en konstant process av förtryck. Aira Kemiläinens Finns in the Shadow of the 'Aryans' beskrivs som "one of the best books about Swedish racism". Även Skånes öde skildras som ett led i denna "tradition": "The Danish inhabitants of Scania met very intolerant Swedish regime, which denied their nationality and even killed some of them. All the minority people (Finns, Saamis [sic!] and Danes) were punished from [sic!] speaking their mother tongue by the Swedish government in 1600-1960. Today's situation is little better."[3] Ett exempel på en lösryckt händelse som får illustrera förföljelsen av finnar är fallet Osmo Vallo. I maj 1995 arresterades 41-årige Vallo, alkohol- och drogpåverkad, av två poliser i Karlstad under våldsamma omständigheter. Bland annat blev han biten av polishunden och allvarligt misshandlad av poliserna, enligt uppgift för att få hans våldsamma beteende under kontroll, varefter Vallo avled. Polisernas och andra ögonvittnens versioner av händelserförloppet kontrasterade starkt, likaså rättsläkarnas slutsatser.[4] Rättsprocesser och officiella utredningar har ännu våren 2002 inte funnit någon ansvarig för Vallos död. Fallet har till och med väckt Amnesty Internationals uppmärksamhet.[5] Osmo Vallos död saknas givetvis inte i Suomalaisuuden Liittos lista, vars rubrik skulle kunna vara ”Sveriges brott mot mänskligheten”:

According to Amnesty International two Swedish policemen tortured and killed Mr Osmo Vallo on May 30, 1995. The late Osmo Vallo was a Finn. .… The post-mortem report concluded that the main cause of death was the violence of the arresting police officers …. By 2002 no one has been punished from [sic!] the death of Osmo Vallo.[6]

Inte ens enligt Amnesty Internationals rapport från våren 2002 var det entydigt vad som hade orsakat Vallos död. Rapporten fokuserade istället på polisens brutala handlande och det slarv som präglade undersökningen av fallet. Före Suomalaisuuden Liitto har dock ingen lagt märke till den uppenbart pyrande etniska konflikt som ledde till Vallos död! Läsaren förväntas dra slutsatsen att Osmo Vallo dog för sin etnicitets skull. Valet av att använda ordet ”torture” väcker bilden av en polisstat eller annat organiserat våld – inkvisition, Ku Klux Klan, Rodney King. Dessa associationer står ingenstans i klartext, men enbart valet att placera denna notis bland artiklar som ”Swedish Racism” och en påstådd etnisk rensning i en tavastländsk by under inbördeskriget[7] tyder på att den anonyma webmaster som redigerat sidan förespråkar ett klart moraliskt bruk av historien.

Suomalaisuuden liitto får statligt stöd för sin verksamhet för främjandet av den finska flaggkulturen, och förbundet säljer fanor som tillverkas i finska fabriker. Man kan anta att de anonyma artiklar som publiceras på dess hemsida inte nödvändigtvis stammar från pennan av någon av de lärare och akademiker som listas som föreningens ordförande och sekreterare. Nämnda exempel från Suomalaisuuden Liittos hemsida är skrivna av en anonym medlem och skulle kunna avfärdas som ovetenskaplig extremistisk polemik. Frågan lyder då, vilka det är som anser att en sådan aggressiv antisvensk propaganda är nödvändig, och för vilket syfte. Faktum är att Suomalaisuuden Liitto har aktiva medlemmar som är högt utbildade lärare och akademiker, och som inte tvekar att föra fram liknande åsikter som ovan i förvisso sakligare ordalag. De engelskspråkiga citaten ovan kan avfärdas som ointressanta, eftersom det är svårt att påvisa vilket inflytande dessa påståenden har på en presumtiv publik, men det går inte att ignorera en framstående medlem i Suomalaisuuden Liitto, professor Erkki Pihkala, och hans manifest på hemsidan, med hänsyn till hans flitiga engagemang i debatt även i tryckta forum. ”Finlands och Sveriges språklagar bör harmoniseras”, kräver Pihkala.[8] Det svenska språkets ställning som officiellt språk i Finland ger svenskarna ett orättvist försprång i tävlan om den finländska marknaden, hävdar Pihkala. Eftersom rikssvenskar kan åtnjuta samma (teoretiska) möjligheter till tjänster på sitt modersmål som finlandssvenskarna, befinner sig finnarna i en förfördelad situation. Det är intressant att Erkki Pihkala å ena sidan beklagar den positiva särbehandling som rikssvenskar får åtnjuta i Finland, medan representanter för sverigefinnarna å andra sidan beklagar bristen på positiv särbehandling i Sverige. ”'Invandrarna buntas ihop i samma hög, fast nordiska överenskommelser borde förutsätta ett annat förhållningssätt av svenskarna gentemot finnar än exempelvis jugoslaver'”, hävdade en ombudsman för RSKL, sverigefinnarnas riksförening, så sent som 1992.[9] Förutom att svenskarna rent passivt kan dra fördel av en orättvis språkpolitik, tillhör bevarandet av denna som status quo den svenska statens politiska agenda, hävdar Pihkala i en debatt i Kanava 1990-1991. Pihkala kräver språklagarnas harmoniserande också med hänsyn till sverigefinnarna. ”De finskspråkiga kommer inte längre 'från de östra landskapen med mössan i handen' för att tigga om arbete, utan de förutsätter av svenskländarna på en gemensam marknad mer respekt för sin kultur, språket medräknat.”[10] Han drar sig inte för att utmåla en framtida skräckvision, om finskans krav på jämbördig behandling inte hörsammas med tillbörlig respekt:

Finskans och svenskans ojämlikhet i det finsk-svenska samarbetet är i detta nya läge ägnat att väcka en växande negativ inställning och politiskt missnöje hos de finskspråkiga. Missnöjet skulle i dagens situation ha ett klart mål – till och med en fiende – i svenskheten. Det har redan uppkommit i Finland för tvångssvenskans del och kan komma att omfatta de finsk-svenska relationerna i allmänhet och hota Sveriges övriga intressen i Finland.[11]

Pihkala efterlyser ett nytt perspektiv på språkpolitiken också med hänsyn till den europeiska integrationen. År 1990-91 hade EFTA-länderna kommit överens om gemensamma normer i behandlingen av språkliga minoriteter. Pihkala påpekar att diskrepansen mellan Sverige och Finland vad gäller behandligen av språkminoriteter (oavsett om de officiellt betecknas som "invandrare" eller "ursprungsbefolkning") är omöjlig att upprätthålla. Den europeiska integrationen förutsätter reciprocitet, inte bara vad gäller tullar eller miljölagar. Han hävdar att Sverige försöker kringgå bestämmelserna bland annat genom att kalla Tornedalsfinskan ett eget språk[12]. Detta ser Pihkala som "söndra och härska"-politik, som han inte tvekar att jämföra med Sovjetunionens språkpolitik gentemot finsk-ugriska minoritetsspråk.

[...] Man strävar efter att skapa separata språkgrupper av Sveriges ursprungliga finsktalande och invandrarna, och inte en enad minoritet, som det tillbör samma slags språkliga ställning som finlandssvenskar och invandrare har haft och har i Finland. [...] Historisk erfarenhet talat enligt min åsikt mer för Sveriges onda avsikter än för goda.[13]

I Kanava bemöttes Pihkalas polemik av bland andra Jaakko Anhava, som företrädde en mer moderat hållning. Han framhöll, att påståenden om den svenska statens eventuella "söndra-och-härska"-politik, förutom att vara rent paranoida, dessutom uttryckte förakt mot sverigefinnarna. Det var ju tornedalsfinnarna själva som tagit initiativ till sin dialekts främjande.

Sverigebilderna i dags- och veckopressen är mindre uppenbart präglade av en målmedveten agenda. (fig. 2) Det är dock intressant att notera vilka drastiskt negativa vinklingar en artikel om Sverige kan ta. År 1970 var ämnet den stora emigrationen till Sverige. Helsingin Sanomats artiklar präglades av en bred negativa rapporter om emigranternas situation i Sverige och de metoder med vilka de lockades att flytta. ”Modern slavhandel”, ”Den fula verkligheten”, ”Finlands befolkning minskar”, var några av rubrikerna.[14] ”Den fula verkligheten” avslöjades av en uppsättning av den samhällskritiska pjäsen NJA av en grupp unga och radikala Dramaten-elever på Lilla Teatern i Helsingfors. Det tyckte åtminstone författaren till insändaren med samma namn, som uppfattade pjäsen som ett reportage om industriarbetarnas situation i Sverige. ”Koncentrationsläger är ett hårt ord. Jag skulle undvika att använda det, om det inte hade dykt upp även i diskussionen som följde föreställningen. ... Tillåt mig alltså att fråga, hur alla verkliga fasor som skildrats av Dramatens NJA-grupp är möjliga i en industrianläggning som ägs av svenska staten”, skrev den upprörda.[15] Inte bara insändare utan även artiklar på ledarplats berörde missförhållandena i de svensk-finska relationerna. Sverige dränerade ut Finland på arbetskraft, hette det. Kanava publicerade 1973 en artikel om ”emigration som ett regionalpolitiskt problem”. Enligt beräkningar som artikeln redogjorde för hade Finland under perioden 1946-1970 förlorat arbetskraft till ett värde av totalt 27 miljarder mark, som hade ”kommit det rika Sverige till godo”.[16] ”Mot denna bakgrund är det intresse som Sverige har visat och fortfarande visar gentemot den arbetskraft som finns till erbjudande i Finland mycket förståeligt.” Kanava uppmärksammade även ”de tysta sverigefinnarnas” situation, deras motiv till utflyttningen och huruvida deras ställning hade förbättrats på avsett vis.[17] Emigranterna upplevde sin situation som annorlunda än majoritetsbefolkningens. Bland åsikter som uttrycktes av de intervjuade fanns stolthet (finnarna hade gott rykte som arbetare) men även mindervärdeskänslor (på grund av språksvårigheter, fördomar, kulturella skillnader). En del finnar uttryckte en känsla av att bli ”uttittade” eller en rädsla för att bli till åtlöje om de skulle ta initiativ till kontakt med svenskar. De yttre symbolerna för högre levnadsstandard hade införskaffats, men även detta tolkades som en följd av sverigefinnarnas mindervärdeskomplex gentemot svenskarna. Rubrikens ”tysta sverigefinnar” var de som undvek att tala finska i offentliga sammanhang, till exempel till sitt barn på bussen eller på kafébesök. Artikelförfattaren tolkade detta som ”tvångsmässig tystnad” av rädsla för att få sin etniska identitet avslöjad, och som ytterligare ett uttryck för mindervärdeskänsla.[18] ”Vad är blotta 19% skillnad i lönenivån mot de problem som skapas i Sverige på icke-materiella områden i livet? Detta måste begrundas, för löneskillnaden mellan länderna lär knappast vändas till sin motsats i en snar framtid.”[19] Denna pessimistiska slutsummering kan jämföras med den oro som Helsingin Sanomat uttryckte för sverigefinnarnas ”andliga vakuum”, deras språkkunskaper, Palmes löften om bättre förhållanden för invandrare, samt svenskarnas bild av sverigefinnarna.[20] Blott tio år senare kunde dåvarande statsminister Mauno Koivisto på besök hos sin kollega Torbjörn Fälldin tryggt konstatera, att trots förlusten av en knapp halvmiljon finländare, var Finlands förhållande till Sverige allra hjärtligast. Finlands ekonomiska situation hade förändrats: ”Vi har blivit vana vid att vi alltid har problem och att det alltid går bra för Sverige. Just nu känns det dock som om det på många sätt går bättre för oss än för Sverige.”[21]

Rapporteringen om sverigefinnarnas situation ebbar ut samtidigt som arbetslösheten i Finland sjunker. 1990 noterar Helsingin Sanomat att Finland har blivit ett land som tar emot flyktingar, även om ”de asylsökande har först nu börjat hitta till Finland”. Artikeln pekar på det hårdnande klimatet i Europa gentemot flyktingar, som tvingar asylsökande att i ökat antal även söka sig till dittills okända trakter. En liknande massflytt som sverigefinnarnas emigration på 60-talet vore omöjlig på 90-talet på grund av ”koskenkorva och knivslagsmål”.[22] 1992 har sverigefinnarna förvandlats från emigranter till ”grannlandets största etniska minoritet”[23]. Suomen Kuvalehti publicerade ett fyrsidigt reportage om sverigefinnarnas situation, där det en gång för alla läggs fast: ”Ingenting pekar på att Heli eller Emppu skulle vara på väg att återvända till sina finska rötter.” Ändå är allt inte som det borde, enligt RSKL:s (Sverigefinnarnas centralförbund) ombudsman: ”'Just nu kan man jämföra sverigefinnarnas situation med samernas situation i Finland. Vårt mål är dock att uppnå finlandssvenskarnas ställning.'” Sverigefinnarnas situation tycks som en balansgång mellan integrerad materiell lycka och ett unikt kulturarv som måste beskyddas från yttre hot. RSKL:s ombudsman kräver kulturautonomi, egna finskspråkiga skolor, Finland-hus, teater och ytterligare samhällsservice på finska. Statens sparprogram bromsade dock de högtflygande planerna.[24]

Ett återkommande tema i den negativa Sverigebilden i media är ett Sverige som kanske inte bildar ett aktivt hot mot sina grannar, men som utsatts för hot och katastrofer från ekonomiska kriser till naturkatastrofer. Redan 1970 skildrades Sverige som hotat av devalvering av kronan, uppluckrande av den allmänna moralen[25], en narkotikavåg[26], nynazism[27] och dylikt. 1980 hamnar Sverige i en lågkonjunktur[28], Tjörnbron rasar[29], sverigefinnarna kräver fortfarande service på sitt modersmål[30], medan allt fler av dem dör på grund av alkoholism[31]. Stefan Jarls Ett anständigt liv (uppföljaren till De kallar oss mods) har premiär detta år och Helsingin Sanomats recensent låter sig präglas av denna negativa stämning: "Jarls film träffade en öm punkt; hans mindre lyckligt lottade var ju inte språkokunniga invandrare utan hederliga svenskar med mormor på landet."[32] Tio år senare hamnade Sverige åter i finansiell kris, och den svenska modellens död annonserades i Helsingin Sanomat.[33] När krisen senare också drabbade Finland, kunde en kåsör bara konstatera att svenskarna inte led tillräckligt mycket för att skänka tröst mitt i eländet.[34] Vad man inte fann i ekonomin, fann man inom andra områden. En ledare i Suomen Kuvalehti 2000/41 hävdade att Finland hittills hade besparats från stark främlingsfientlighet, och hade en möjlighet att undvika detta även i framtiden, om man bara lät bli att göra samma misstag som de "dåliga exemplen" Sverige och Tyskland. "Finländarna har en sensibel rättskänsla, som blir sårad, om det egna landets medborgare inbillar sig ha blivit sämre behandlade än invandrarna"[35]. Skribenten försäkrar, att det snarare är fråga om en föreställning än om verklighet, för något annat än rättvis behandling är inte möjligt i en rättstat. En trygg diskussion på gräsrotsnivå på plats där problemen uppstår, "alltså inte i media", är den bästa lösningen, enligt skribenten. Information väcker solidaritet. "Man bör inte heller sopa de känslor under mattan, som uppstår bland ursprungsbefolkningen med anledning av främlingarnas inflyttning. Man skall kunna tala om allt - och vid dess rätta namn."

Vad som exakt gått snett i Sverige, lämnas osagt i Suomen Kuvalehti. Några år senare publiceras dock en oroväckande framställning om det svenska samhällets tillstånd i Helsingin Sanomats söndagsbilaga[36]. Rubriken lyder “Det sjuka folkhemmet”. Ämnet är det ökande våldet i Sverige, anledningen fotbollshuliganers brutala uppförande under sommarveckorna. Artikeln inleds med en dokumentärliknande berättelse om några AIK-huliganers kväll på Södermalm. Tjugoårige Joakim sniffar amfetamin, och några av hans kamrater muckar gräl med ett finskt fyllo [sic!]. Kvällen kulminerar i en attack mot Hammarby-fansens stamkrog. Det framgår inte om denna berättelse baserar sig på verkliga händelser, på intervjuer, undercover-reportage eller kvalificerade gissningar. Artikeln illustreras av ett stort fotografi på en läktare full med Djurgårdenfans. (Fig 3) Alla är ifärd med att göra “vågen” eller spontant vifta med armarna. Bilden ger intrycket av massorganisering; de blårandiga tröjorna påminner om uniformer, och de utsträckta armarna leder tanken till fascisthälsningar. Inte nog med det, rubriken har dekorerats med en liten svensk flagga – svartnad i kanten. Artikeln berättar även att det uppskattningsvis finns 3 000 nynazister i Sverige, och att några av dem är beredda att begå politiska mord – “det är något främmande för andra nordiska länder”. Artikeln nämner nynazisters mord på syndikalisten och fackföreningsaktivisten Björn Söderberg hösten 1999.

Varifrån har sådana ormar krälat in i folkhemmets lyckoland? Ur klyftan mellan festtalens välstånds-Sverige och det verkliga Sverige, lyder en förklaring. Enligt denna har politiskt korrekt tal gett upphov till “mjukis-Sverige”, där man inte får någonting gjort. [...] “Mjukis-Sveriges” frånsida är “hårding-Sverige”, där extrema rörelser reagerar brutalt.[37]

Svenska samhällskritiker får komma till tals, även de som inte håller med ovannämnda teori. Sociologie professor Peter Hedström vid Stockholms universitet förklarar att tudelning finns i alla välståndssamhällen, det är inget unikt för Sverige. Brottslighetsforskaren Tove Pettersson påminner om att rasism och ojämlikhet förekommer i alla västländer. Artikeln fortsätter dock obehindrat att uppdaga folkhemmets unika sjukdomssymtom. Fallet Osmo Vallo och Göteborgsdemonstrationerna på våren 2001 tjänar som exempel på att även polisvåldet är utom kontroll. Av 1,2 miljoner anmälda brott år 2001 har den svenska polisen inte lyckats lösa 85 procent. Den finländska polisen har däremot löst närmare en tredjedel av 747 774 anmälda brott samma år. På grund av polisens resursbrist sägs svenskarna alltmer vända sig till privata vaktbolag. Till och med kommuner har hyrt in privata vaktbolag för att trygga gatorna nattetid. “I Stockholm ser man vakter förutom i de rikas bostadsområden även i områden vars ordningsbevakning man i Norden är van vid att anförtro åt polisen.” Slutligen skildrar artikeln några vakters vardag i Stockholmsförorten Bredäng. “Tunnelbanefärden till Bredäng i södra Stockholm avslöjar snart, till vilken sorts trakt rälsen leder."

Nära centrum sitter det ännu många ungdomar på tåget, på vars sunda hy och lite rundliga former man kan se de gynnsamma effekterna av folkhemmets bröd. Men ju längre bort från centrum man kommer, desto fler passagerare har invandrarbakgrund. Det samtalas på flera språk i vagnen, och någon läser en körskolebok på turkiska.[38]

I Bredäng har det skett flera inbrott, och även ett mord i samband med ett ertappat inbrottsförsök. Detta är skälet till att invånarna bestämde sig för att anlita ett vaktbolag. Vad Bredängbornas invandrarbakgrund har med detta att göra, förblir oklart. Alla intervjuade Bredängbor har svenska namn, men ingen av dem hävdar att förorten skulle vara osäker på grund av den blandade befolkningen. Episodens koppling till temat ”det ökade våldet i Sverige” verkar svag. Trots att de våldsrelaterade incidenter som räknas upp i artikeln är en brokig samling utan klara inbördes band, försöker artikelförfattaren att skapa ett sammanhang, en narration, som de enskilda händelserna kan ta plats i och förmedla ett meningsfullt budskap. Vad som framträder starkast i artikeln är dock de påstådda fundamentala skillnader mellan det finska och det svenska samhället som artikelförfattaren vill lyfta fram:

Folkhemmets våld är annorlunda än i Finland, där man slår ihjäl suparkompisen som avslutning på kvällen. I Sverige gör sig fotbollshuliganer, nynazister och yrkeskriminella skyldiga till våld – och till och med polisen.[39]

Denna artikel kan användas som paradexempel för ett antal effekter som artikelförfattaren använder för att framställa Sverige och svenskarna som ”de Andra”. Bilderna spelar en icke obetydlig roll i detta framställningssätt. Genom att placera den svenska flaggan (nationssymbolen) och en stor bild på Djurgårdens publik (potentiella fotbollshuliganer/nynazister) ramas texten in av färgstarka bilder som fångar betraktarens uppmärksamhet och signalerar att det är fråga om en nations väl och ve. Kopplingen mellan sport, nation och krig aktiveras också. Det enkla påståendet som citeras ovan kommer direkt efter den inledande episoden om fotbollshuliganer och leder in läsaren på ”rätt” spår. Joakim och hans kompisar gör inte vad en finsk yngling skulle göra i samma situation. Det ”finska” våldet är spontant och alkoholrelaterat, därmed ”oskyldigt”, och sker mellan ”kompisar”, det vill säga jämlikar, därmed är det implicit ”rättvist”. Dråpet på suparkompisen är en tragikomisk narration som de flesta finländare känner igen från inhemsk litteratur och media, därmed är det ”normalt” – det finska bruket av våld normaliseras i jämförelse med det svenska våldet, som påstås vara onormalt för ett nordiskt land. Det är också betecknande att Joakim missbrukar amfetamin – hade han bara druckit sig berusad hade hans beteende inte varit tillräckligt ”ofinskt”, enligt artikelförfattarens premisser. Det ”svenska” våldet är planlagt, ideologiskt, eller relaterat till missbruk av maktposition (artikeln insinuerar att övervåld från polisens sida är okänt i Finland). Det svenska våldet är alltså något som bör väcka berättigad oro och indignation hos en finländsk läsare. Artikelförfattaren försöker skapa en berättelse med en moral - en sedelärande tragedi.

En mildare variant av temat ”Sverige som hot” förekommer i berättelser om den missförstådde finländaren. Finländarna har alltid intresserat sig för hur de ter sig i andras ögon, och följaktligen dokumenterar media även de tillfällen när en någorlunda känd svensk personlighet beträder finsk mark eller till och med gör karriär i Finland. Lika stort intresse väcker fallet då en finländare etablerar sig i Sverige, till exempel 2000, när Svenska Dagbladet fick en finsk chefredaktör, Hannu Olkinuora. Trots flera årtionden av erfarenheter om finska chefers fram- och motgångar vid dotterbolag i Sverige och sverigefinnars karriärssteg i sitt nya hemland, diskuterades det ändå ingående hur svenskarna skulle ta denna märkliga erfarenhet – en finsk (inte finlandssvensk) chef. När Olkinuora senare kritiserades av svenska kommentatorer, förebråddes de i Suomen Kuvalehti för att ha använt Olkinuoras nationalitet som slagträ. Olkinuora hade anklagats för att försöka införa en ledarstil som inte stämde överens med så kallade ”svenska journalistiska traditioner”, eftersom han hade föreslagit drastiska omstruktureringar i SvD:s organisation, som hotade kulturredaktionens dittills relativt autonoma ställning.[40] Expressen hade som debattinlägg publicerat ett fingerat brev på bruten svenska av en viss ”Onnu Halkinuora”, som motiverade omorganisationen med att han inte begrep något om kultur. ”Ingen kom ihåg att tala om för kulturredaktören, att i en kulturstrid har man inte för vana att använda nationalitet som slagträ. Det visar på dålig kunskap i den långa svenska journalistiska traditionen”, kommenterade Suomen Kuvalehtis skribent spydigt.[41]

Konflikten mellan svenskt och finskt utkämpas öppnast på idrottens ritualiserade slagfält. Den årliga "Finnkampen" (endast känd som "landskampen Finland-Sverige" i Finland) är ett exempel på ritualiserad tävlan mellan två i övrigt vänligt sinnade stater. Vid sidan av dess underhållningsvärde är idrotten ett sätt att få utlopp för uppdämda känslor, ”vår historias och karaktärs tryck”, som Kaarlo Hartiala uttrycker det i Kanava. ”Det förverkligas synbart även i kampen med ett medelmåttigt Sverige”.[42] Det är inte ett osannolikt tankesprång att läsa ”vår historias tryck” som en vink om revanschlystnad gentemot den forna stormakten. 1970 års världsmästerskap i ishockey gick till historien som första gången då Finlands Lejon besegrade Sveriges Tre Kronor i en VM-match. De finska medierna odlade segerlyrik med krigiska undertoner. ”Sverige ser upp till blålejonen”, ”Önskningarnas uppfyllelse”, ”Tyst som graven vid ’hovet’”, trumpetade rubrikerna i Helsingin Sanomat.[43] De bästa spelarna belönades med epiteter som ”ruotsintappaja” (”svenskdödare”).[44] De svenska tidningarnas sportsliga reaktioner noterades:

Det är typiskt för svenska tidningar att prisa till skyarna och trampa mot marken om vartannat. För första gången får Finland erkännande utan reservationer, och lovord blir det, över måttan.[45]

En viss skepsis gentemot de ”goda” förlorarnas välvilja kan utläsas mellan raderna. Den 30 augusti samma år var det dags för Finnkampen. Helsingin Sanomats sporttecknare ”Tape” förevigade landskampen i några talande serier, varav en med titeln: ”Preludium till svenskförföljelserna” (se fig. 6).[46] Tjugofem år senare hade man inte glömt stämningen. I ishockey-VM 1995 var det dags för en ännu större triumf: Finland besegrade Sverige i finalen – i självaste kungliga huvudstaden. VM-schlagern ”Den glider in”, som lanserats av värdlandet och först väckt föraktfulla reaktioner bland finländare, blev istället osannolikt populär i Finland och spelades ännu 1997 på diskotek och i radio[47]. Segeryra rubriker fyllde Helsingin Sanomat, men den här gången noterade man de svenska kollegornas lovord mindre reserverat. En skribent uttryckte till och med öppet sin önskan att guldet skulle gå till Sverige dagen före den avgörande matchen.[48] Enligt denne skulle Finland först vara moget för ett VM-guld den dag då mästerskapet hölls i Helsingfors. Det som gjorde VM ’95 speciellt i finländarnas ögon var inte bara framgången mot Sverige. Med Curt Lindström hade Finlands landslag för första gången fått en rikssvensk tränare. Trots skeptiska röster (”Lindströms linje håller inte”, ”Hans finländska arbetsgivare har kritiska ögon”[49]) noterades hans framgångar snart förbehållslöst och med välbehag (”Lindström kan sova sina nätter lugnt”, ”Segern över Sverige en njutning för Lindström”[50]). En ny staty jämte Paavo Nurmi och andra nationella idrottshjältar tänkte man dock inte uppföra, även om man noterade att svenska tidningar förutspådde det. Personkult var inte finländarnas stil, svarade Helsingin Sanomat.[51] Retoriken var allt som allt mindre öppet nationalistisk och mer lekfull, fast samma föreställning om sporten som modern krigföring sken igenom.[52]

Sverige som hot kan alltså ta sig flera uttryck, från ett aktivt hot mot det finska språket, den finska minoriteten i Sverige, eller den finländska ekonomin, till mer passiva hotbilder, som speglar de faror som i teorin även skulle kunna hota det finländska samhället: droger, brottslighet, nynazism, främlingsfientlighet. Endast en bråkdel av artiklarna som tar upp negativa händelser i Sverige skildrar dem uttalat som något som också skulle kunna drabba Finland, som i exemplet om den ”misslyckade” invandringspolitiken. De svenska samhällsproblemen skildras oftare som endemiska. Därmed tjänar ”det hotfulla Sverige” som en bild att distansera sig mot; i jämförelse med grannens misslyckanden får man den inhemska politiken att framstå i bättre dager. Förutom att tjäna syften i nuet, reproduceras de negativa sverigebilderna även på grund av en lång tradition av rivalitet och revanschlystnad, som underblåses varje gång som finländska media söker efter ”den Andre”. Att Finlands ”De” är Sverige, är sedan länge en självuppfyllande profetia.

Till nästa kapitel

[1] Nationalfilosofen J. V. Snellman utvecklade under inflytande av Hegel tanken om den enspråkiga nationalstaten Finland.

[2]Klinge, Matti: Från lojalism till rysshat. Ordfronts förlag, Ekenäs 1988, 223

[3] http://www.suomalaisuudenliitto.fi/case.htm 2002-07-18 (sidorna har i skrivande stund uppdaterats och utökats)

[4] http://www.amnesty.org/ailib/aipub/1997/SUM/44200197.htm "Osmo Vallo - Action Needed to Prevent More Deaths in Custody" Sammanfattning av en 14-sidig rapport utfärdad av Amnesty International i 1995-10. 2002-10-07

[5] http://web.amnesty.org/ai.nsf/print/EUR420022002?OpenDocument "Seven years on: no accountability for Osmo Vallo's death in police custody" 2002-10-07

[6] http://www.suomalaisuudenliitto.fi/case.htm 2002-07-18 (min kurs.)

[7] http://www.suomalaisuudenliitto.fi/case.htm 2002-07-18, 4 "Bloody Year of 1918" Enligt artikeln skall en svensk bataljon ha avrättat runt 200 finska civilister i västra Nyland. Motivet skall ha varit offrens etnicitet. "Most victims were leftist, but more important factor [sic!] was their Finnishness; practically all of the victims were Finnish."

[8]Http://www.suomalaisuudenliitto.fi/pihkala.htm 2002-07-18, 1

[10]Erkki Pihkala: “Ruotsin kieli-intressit Suomessa” ("Sveriges språkintressen i Finland"). Kanava 1990/8, 553 (min övers.)

[12] Kanava 1991/8, 559-560 ("Euronormerna förändrar det finska och det svenska språkets relationer")

[14]HS 1970-03-07, 6; HS 1970-03-11, 19; HS 1970-03-12, 7 (min övers.)

[16]Uuno Varjo: “Siirtolaisuus aluepoliittisena ongelmana”. Kanava 1973, 461

[17]Magdalena Jaakkola: “Hiljaiset ruotsinsuomalaiset.” Kanava 1973, 542

[20]HS 1970-05-31, 8; HS 1970-03-05, 5; HS 1970-07-05, 6; HS 1970-03-14, 11 (“Finlands bild i Sverige: Ökad information avskaffar knivmän”, min övers.)

[21]Mauno Koivisto i HS 1980-02-13, 9 (Min övers.)

[22]HS 1990-02-21, A8 (Koskenkorva = finskt vodkamärke)

[23]SK 1992/24-25 Reijo Rutanen, “Lähtemätön paluu” (“Återvändo utan avresa”) 19 (min övers.)

[25] HS 1970-03-18, 9 "'Modern synd' från Sverige och annorlunda pojkar" (min övers.); HS 1970-05-16, 18 "Gatusex legaliseras i Sverige" (min övers.); Suomalainen Suomi (Kanava) 1969, 294, 359 "Svensk erotik 1 & 2"; i Jaakkola 547 anges "svensk moral" som en orsak till ökade skilsmässor bland sverigefinnar

[26] HS 1970-03-25, 19 "Sverige började kamp mot LSD"; HS 1970-04-12 "LSD oroar i Sverige"; HS 1970-04-29, 11 "Ökat hot av opium och LSD i Sverige" (min övers.)

[27] HS 1970-04-01, 16 "'Nationalsocialism' importeras från Sverige" (min övers.)

[28] HS 1980-01-10, 24 "Konjunkturutveckling vänder nedåt i Sverige"; 1980-01-12, 2 "Sverige skuldsätter sig ännu mer" (min övers.)

[29] HS 1980-01-19, 3; 1980-01-20, 32 "Tjörnbrons offer" (min övers.)

[30] HS 1980-01-02, 11 "Sverigefinnarna: Samhället måste garantera arbete åt ungdomar"; 1980-02-03, 32 "Haparanda: Språkstrid - föräldrar kräver finsk skola"; 1980-02-09, 7 "Invandringsminister: Finskspråkig service måste införas i Sverige" (min övers.)

[31] HS 1980-01-31, 10 "Allt fler finnar dör av sprit i Sverige" (min övers.)

[33] HS 1990-02-23, C1 "Den svenska modellens dödsannons" (min övers.)

[42] Hartiala, Kaarlo: “Urheilun merkitys Suomen kulttuurille” (“Sportens betydelse för Finlands kultur”). Kanava 6/1993, 377. (Min övers.)

[46] HS 1970-08-28, 26; HS 1970-08-30, 10 (min övers.)

[47] HS 1995-04-23, C5 (den önskades flera gånger på "mössfirandet" i ett landsortsdisko i Forssa efter att undertecknad tagit studenten 1997-12-06, av en slump på Finlands självständighetsdag, på Väinö Linna-gymnasiet, demonstrativt iförd en studentmössa med blågult foder och gratulerad av krigsveteranföreningens ordförande - det går inte att undkomma banal nationalism, dess former är legio.)

[49] HS 1995-04-24, D2; HS 1995-04-25, C7 (min övers.)

[50] HS 1995-04-26, C10; HS 1995-04-27, C10 (min övers.)